Några generella positioner kan urskiljas om man väljer att försöka en annan väg än den givna. Till exempel den arga hunden som nafsar etablissemanget i benet, eller den söta riddaren som talar med folket om att vara i skattebetalarnas tjänst. Men egentligen, är vi inte alla vilsna i en postmodern guantanamocell? Vi har inte en aning om var vi är på väg sen någon vände upp och ner på en pissoar år 1917. Popkonst, konceptuell konst och hyperkapitalism vällde in… och POST efterföljde. Vi befinner oss i ett konstant eftertillstånd. Den arga hunden och den söta riddaren är olika symptom på samma sjukdom. När våra liv som subjekt har spelat ut sin roll och det inte finns något att gå tillbaka till, då gör vi konst av referenser och fnissar lillgammalt åt varann. Eller blir förlamande duktiga.

Låt oss uttala orden: Liv är inte viktigt. Konceptuell konst är viktigt. För konstnärerna. För många andra har konst och teater ingen eller föga betydelse mer än som eventuell statussymbol. (Huruvida liv är viktigt eller ej för övriga lämnar jag osagt). Beroende på position (och klädsmak) antar vi olika strategier för att angripa situationen. Den arga hunden som gläfser och hoppar mot kulturvärlden spelar en lika viktig roll som teaterfabrikerna. Båda är en del av systemets spelregler. Det självvalda underdogskapet bekräftar den andres makt och vice versa. Alla på sin plats. Få verkar intresserade av att se utanför ramarna. Man är så upptagen med att provocera och gläfsa, eller gå skattebetalarens ärenden, att man till slut helt glömt bort sig själv. Och alla behöver vi äta och betala hyran så det är inte konstigt. Egentligen. För visst finns det skattestöd även för den väluppfostrade rebellen. Ingen nämnd ingen dömd. Och visst görs det modig teater ibland. Problemet är att strävan saknas. Strävan efter att det alltid kan bli modigare eller bara mer än såhär. Vi drunknar, och alla är upptagna med att beskriva hur vattnet ser ut.

Hur långt är vi beredda att gå för att inte på allvar hota ordningen eller vår personliga ekonomi? Vi behöver ifrågasätta var vi spelar, hur vi spelar och om vad vi spelar. Och om vi borde spela överhuvudtaget. Men vi pratar sällan om det som är viktigt, vad vi brinner för. Hur vi mår och hur det känns att vara människa just nu i denna tid. Vi som skulle vara fria och bortom moderniteten. Det blev ju inte så, istället ramlar vi runt bland lånade revolutioner på repeat. Vissa fastnar i att kommentera referenser med porrig autencitet som alibi. Andra i cynism och spegling. Sen då? Ungefär samma dekonstruktion av konstbegrepp och estetik har pågått sen slutet av 60-talet. Popkonst – det är 50 år sen! Marina Abramovitch – det är 40 år sen! Dekonstruktionen behövdes, men man kan ana att vissa längtar vidare. Tre saker är säkert: 1. Att tala sitt hjärtas mening är det mest förhatliga just nu. 2. Begreppet politisk teater/konst har reducerats till ett ihåligt basebollträ att använda på dom som inte tycker konstnärlighet är viktigt. 3. Varför?

Vi behöver en ny karta. En ny myt att tro på som någon annan kan dekonstruera om 100 år. Myter bär oss framåt, i lika stor utsträckning som dekonstruktion gör det. Myt och dekonstruktion behöver varandra. Det är en pendelrörelse men pendeln har stannat. När dekonstruktion blir självändamål ekar det väldigt tomt.

GUACHO fick för snart ett år sen en stor säck pengar av Stiftelsen framtidens kultur till att bygga en mobil struktur för att kunna arbeta platsspecifikt med konstnärliga projekt. Själva och tillsammans med andra. Nu har vi snart byggt färdigt den strukturen. Vi tror att vi har ett bra år framför oss, men anstränger oss dagligen för att komma ihåg vad som är viktigast, vad som egentligen betyder något. Att GUACHO egentligen är ett enda stort pilotprojekt, och ibland blir även vi trötta. Liv, dagis och tårar över dom vi förlorat måste ta plats för att kunna göra intressant konst. Vi vägrar vara duktiga eller produktiva för sakens skull. Det är slut med the show must go on. Eller att dekonstruera sönder våra drömmar och lustar. Vi kan däremot se på oss själva och våra vänner. Skriva om vad vi ser och känner. Vi kan iscensätta långa nätter längs med Norsholmens norra strand. Köpa hundra vadderade blåställ och lägga oss tillsammans med vår publik och blicka upp i skyn i timmar och sedan tänka. Lära känna oss själva och hur våra inre förtryckare och riddare ser ut.

Så, låt oss bränna alla idiotiska ideer tillsammans på Konsum och dricka spetsat te och svära att mod varar längst. Det kan bli ännu ett fantastiskt år men förhoppningsvis inte enbart med romerska riken, kokett cynism och lånade revolter. Vi behöver en ny karta och vår egen tid tillbaka.

Samtidigt; aktiekurserna skenar långsamt uppåt, tusentals dör vid våra kustlinjer på väg in i Europa, det totalsnöar ute, 8000 tusen gömda flyktingar i Sverige, a & b gjorde slut precis, c fick en psykos.

Det finns mycket som är viktigt.

Långt bort 9/9 2009

//guacho